Hade liksom glömt att jag skapat en blogg. Det har varit så mycket med flytten (var tungen att kika igenom de få inlägg som fanns för att veta att jag i alla fall skrivit om flytten), med en till kanin och en VALP! 2018 har verkligen varit mitt år! Allting har gått åt rätt håll och jag har funnit mig själv på ett sätt som jag aldrig trodde jag skulle få göra. Jag har kommit på att mitt största intresse ju är djuren, så varför inte "satsa" helhjärtat? 

 

Jag insåg att Ubbe måste ha en artfrände, så i slutet av juli hämtade jag hem lilla Nisse (Nils). Han är en fantastiskt gó kanin som tyvärr har haft problem med båda ögonen hela hösten. Troligtvis börjar detta efter många tusenlappar och många flextimmar till veterinär läka och han ser klarare ut i ögonen än jag någonsinn sett honom. 

 

I ungefär samma veva insåg jag att mitt största intresse genom åren varit hundarna. Jag var less på jobbet (framför allt pendlingen, cirka 2,5 timme per dag), på dåliga löner inom vården och att jag inte kunde ha hund på grund av detta så jag bestämde mig för att utbilda mig till maskinförare. Mer exakt skulle jag bli grävmaskinist.  

 

Jag varslade min fantastiska samordnare att jag skulle försvinna och vips fick jag ett toppenerbjudande från henne, jag skulle få börja jobba hemifrån! Det var ju därför jag från första början blivit medicinsk sekreterare men det hade jag på vägen glömt. Kanske var drömmen om hund mycket närmre än jag någonsin vågat tro?

 

Vi hade sen semester i augusti - september och var hundvakt i två veckor åt min brors fantastiska Mysan. En border collie/Australian shepherd tik. Dessa två veckor var verkligen en av årets höjdpunkter och jag kände mig ännu mer övertygad om att jag ska ge allt för att kunna skaffa en hund. 

Vi renoverade i nya lägenheten de två sista veckorna av semestern och blev mer än nöjda. Många rum är kvar men i sovrum och vardagsrum är ändå det mesta klart! Tavlor, gardiner och lampor ska upp men vi känner av lite vad och hur vi vill ha det, samt sparar pengar. 

 

I mitten av september var jag tillbaka i arbete men på ett helt nytt sätt, jag fick sitta hemma och jobba. Vi hade bestämt att vi skulle vänta minst ett år med att skaffa hund, för att jag inte skulle bli bunden till detta upplägg. Jag kände dock snabbt att även om jag skulle tröttna så är det såååå värt om det nu innebär att jag får ha en hund vid min sida. Vi ställde oss i kö till en uppfödare av Landseer. Planerad kull var i vinter/vår 2018/2019. Men så en kväll tappade Rasmus tålamodet. "Kan inte de där hundarna bara komma till skott någon gång?! Hur svårt kan det vara? Jag vill ha hund nu!" - typ så sa han i alla fall. Och barnet i mig höll med. "Gå in på blocket då och kolla" sa jag med skämtsam röst men med hopp i sinnet. Sagt och gjort, vi hittade en kull blandrasvalpar. Border collie/springer spaniel - och jag som INTE skulle ha border collie (är uppväxt med denna ras). Rasmus är uppväxt med bland annat en springer spaniel en har erfarenhet av flera raser. 

 

2 november, för exakt en månad sedan, hämtade vi hem lilla Anton. Han valde oss när vi var hos uppfödaren. Han sprang fram till Rasmus och slängde sig på rygg. Valet var inte svårt mellan honom och hans två bröder. 

 

[Anton]

 

Så nu sitter jag här med en underbar liten valp och två kaniner i en lägenhet som jag äger med min fantastiska Rasmus. Tänk vilket jäkla fantastiskt år detta har varit, kunde aldrig tro att allt detta kunde ske inom så kort tid. Till mitt yngre, oroliga jag vill jag bara säga "Allt kommer bli bra."